Vägbyggarprogram i Nepal

Startat av David M, 28 december 2007, 22:23:33 PM

0 Medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.

David M

Även andra länder har sina långsiktiga planeringar. I Nepal har övergångsregeringen skapat ett eget ambitiöst förslag på vägnät i ett land där endast 800 mil väg finns varav drygt 100 av dessa är asfalterade. Av de övriga 700 milen krävs ett rejält fyrhulsdrivet fordon om man skall ha en chans att ta sig fram på de smala och under vinertider ofarbara vägarna. I vissa byar har folk aldrig sett en bil någon gång och att ha flera dagsmarscher till närmaste samhälle är ingen ovanlighet.

http://www.moppw.gov.np/pdf/VisionPaperinEnglish.pdf

Riktigt ambitiöst är förslagen att knyta samman landets vägnät med Kinas. Borde ju bli några av världens högsta gränsövergångar där eftersom Himalya ligger på 6000-8000 meters höjd.

Peter C

Vem betalar detta kalaset då? Kina?

David M

Finansieringen är inte ordnad än vilket inte är så konstigt med den politiska situation Nepal är i just nu. Den nuvarande övergångsregeringen som bildades 2006 vilar på en ytterst skakig bas med maoistpartiet som största parti plus sex andra reformpartier. Bara för några dagar sedan röstade man igenom att avskaffa monarkin i Nepal under 2008 samtidigt som man ska hålla val i landet. Mycket kan alltså hända under den kommande tiden och därför ska tidsgränserna i planen tas med en stor nypa salt än så länge.


Man ska tänka på att Nepal är ett land som befinner sig där Sverige var för 200 år sedan. 80% av befolkningen arbetar inom jordbruket med uråldriga metoder. Avstånd i Nepal mäts vanligen i dagsmarscher, inte i kilometer, när man ska förflytta sig. När det gäller vägarna tror jag att framförallt Kina kommer betala en stor del av vägarna, detta då det saknas en riktig befarbar gränsövergång mellan Kina och Nepal och för att Nepal inte ska bli alltför beroende av Indien. Trots att maoisterna är största partiet i Nepal och att Kina i sin tur officiellt fortfarande är maoistiskt är relationen mellan de bägge maoistpartierna inte helt hjärtliga. Både Kina och Indien stödde kungen fram tills 2006 och man är från dessa håll endast intresserade av stabilitet i regionen, varför man snabbt bytte sida när man insåg att kungen hade förlorat.