Grusvägar i södra Sverige ?

Startat av Bengt Jönsson, 07 augusti 2007, 12:54:05 PM

0 Medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.

Krille

Hehe, kan inte låta bli att le lite grann åt detta ämne!
Ni kanske förstår varför...

/K


Staffan A

Rätt ! Det är sträckan Kilanda - Ryd som är grusväg. Från Ryd och ner till Nol är det oljegrus och närmast Nol asfalt

David M

Sant att det inte finns så många grusvägar i södra Sverige. I Malmös driftområde där jag bor är det nog bara väg 916 i Lunds utkant (går asfalterad igenom Norra Nöbbelövs kyrkby fram tills man passerat viadukten under VKB, därefter blir vägen grusväg i nästan en kilometer) vad jag kan komma på som är grusbelagd allmän väg. Den är dock så hårt trafikerad av bilister sedan viadukten öppnade efter VKBs ombyggnad att jag tror gruset lever på nådatid.


Däremot har det skett otroliga standardförbättringar de senaste decennierna utan att man riktigt tänkt på det även efter oljekrisen, vilket jag märker inte minst varje gång jag åker till trakten där min fars släkt kommer ifrån östra Småland. Fram till tidigt 1990-tal var det bara tre vägar av sex ut ur byn som var asfalterade eller belagda med oljegrus, men sedan tio år tillbaka har samtliga vägar någon sorts permanent beläggning. Ingen av dessa vägar har iofs breddats men de är åtminstone belagda och försedda med mötesplatser vilket är skillnad mot innan. Enligt "Vägen som kulturarv : värdefulla vägar och vägmiljöer i Kalmar län" som kom 1999 asfalterades två tredjedelar av alla grusvägar som fanns i länet 1990 under åren 1990-1998. Sedan dess vet jag ett par vägar som asfalterats, bland annat ledde bygget av nya väg 35 utanför Gamleby att den gamla grusvägen som slingrade sig igenom Fästad delvis blev en del av den nya vägen och delvis blev enskild väg. Kan dock inte uttala mig om Kalmar är ett typiskt län inom denna utveckling, men jag vet att Gotland asfalterade sina sista allmäna vägar under samma tid så åtminstone i södra Sverige borde andelen grusvägar ha minskat rejält de senaste två decennierna. Stormen Gudrun torde rimligen ha lett till att ytterligare asfalteringar skett i mörkaste Småland.


Enligt boken "Vägen vi verket" som återigen handlar om Vägverket i Kalmar län var det främst överblivna vintervägsanslag under ett par milda vintrar på 1970-1980talen som gjorde att de kunde asfaltera så många grusvägar som de gjorde, ibland uppåt tio mil per år med främst Y1G-beläggning som är en billigare sorts beläggning än traditionell asfalt. När man läser en sammanfattande verksamhetsrapport över Vimmerbys område 1974 blev jag riktigt förvånad över att endast ca en tredjedel, tolv av trettiofyra mil, av de vägar de hade ansvar för var på något sätt belagda. Det vill säga gav man sig bort från riksvägsnätet så var det så gott som nästan alltid säkert att man hamnade på en grusväg där fordonen dammade sönder tvättställningar och husfasader.

Bengt Jönsson

Intressant läsning och fakta!

men, finns det överhuvudtaget kvar någon allmän väg, Riksväg eller Länsväg i Sverige som fortfarande är utan "permanentning"?  Eller någon annan väg med mycket och "tung" trafik ?

Även vägarna till "vägs ände" långt uppe i Lapplands inland är ju asfalterade.  Exv vägen till Ammarnäs, Kvikkjokkvägen och vägen till Nikkaloukta.  Vägen till Ritsem var dock har jag för mig grusväg senast jag färdades där men det var allt några år sedan.

/Bengt

David M

Enligt Vägverkets bok "På Väg" från 1991 asfalterades den sista riksvägen 1989 utan att nämna var i landet den låg. Torde ha varit någonstans i Norrland kan jag tänka, nuv. E45 lär på långa sträckor ha varit grusväg tämligen sent. I samma bok förekom en tabell över hur många kilometrar av det allmäna vägnätet som staten ansvarar för, alltså inte de enskilda vägarna med statsbidrag, som var permanentbelagda med oljegrus, asfalt eller betong. Först 1979 var den andelen större än andelen grusvägar och redan 1990 var omkring två tredjedelar av det allmäna vägnätet permanentbelagt. Stämmer det att Kalmar län ligger på riksgenomsnittet så borde andelen ha ökat ännu mer sedan dess till kanske nånstans kring 80-85%.


I Motormännens kartbok från 1965 finns en karta över alla riksvägar och större länsvägar som var belagda respektive grusväg. Som jag minns det (har inte boken framför mig dessvärre) var alla riksvägarna i bägge Skånelänen, Göteborgs- och Bohuslän samt Stockholms län asfalterade/permanentbelagda. I övriga län var det lite mer siochså med det hela, långa sträckor med grusvägar fanns i skogslänen i både norra och södra Sverige.

David M

Citat från: Bengt Jönsson skrivet 23 augusti 2007, 18:39:25 PM
Intressant läsning och fakta!

men, finns det överhuvudtaget kvar någon allmän väg, Riksväg eller Länsväg i Sverige som fortfarande är utan "permanentning"?  Eller någon annan väg med mycket och "tung" trafik ?

Även vägarna till "vägs ände" långt uppe i Lapplands inland är ju asfalterade.  Exv vägen till Ammarnäs, Kvikkjokkvägen och vägen till Nikkaloukta.  Vägen till Ritsem var dock har jag för mig grusväg senast jag färdades där men det var allt några år sedan.

/Bengt


Med allmän väg menar jag de s.k. "sekundära länsvägarna" (som man aldrig nånsin hör en vettig människa pratar om utan enbart stöter på i byråkratiska skrifter) det vill säga länsvägar som utom i undantagsfall inte skyltas och har tresiffriga nummer över 500, som länsväg 916 i norra Lund. Sådana oasfalterade vägar finns det fortfarande gott om.

De primära länsvägarna med tresiffriga nummer mellan 100-499 är sådana som får vägnummer utmärkta och som man oftast pratar som länsvägar ("primära länsvägar" på byråkratiska). Jag tycker mig ha läst en artikel om någon länsväg i Norrland som fortfarande skulle vara grusväg, men kan minnas fel.

Bengt Jönsson

Citat från: David M skrivet 23 augusti 2007, 19:37:30 PM
Enligt Vägverkets bok "På Väg" från 1991 asfalterades den sista riksvägen 1989 utan att nämna var i landet den låg. Torde ha varit någonstans i Norrland kan jag tänka, nuv. E45 lär på långa sträckor ha varit grusväg tämligen sent. I samma bok förekom en tabell över hur många kilometrar av det allmäna vägnätet som staten ansvarar för, alltså inte de enskilda vägarna med statsbidrag, som var permanentbelagda med oljegrus, asfalt eller betong. Först 1979 var den andelen större än andelen grusvägar och redan 1990 var omkring två tredjedelar av det allmäna vägnätet permanentbelagt. Stämmer det att Kalmar län ligger på riksgenomsnittet så borde andelen ha ökat ännu mer sedan dess till kanske nånstans kring 80-85%.


I Motormännens kartbok från 1965 finns en karta över alla riksvägar och större länsvägar som var belagda respektive grusväg. Som jag minns det (har inte boken framför mig dessvärre) var alla riksvägarna i bägge Skånelänen, Göteborgs- och Bohuslän samt Stockholms län asfalterade/permanentbelagda. I övriga län var det lite mer siochså med det hela, långa sträckor med grusvägar fanns i skogslänen i både norra och södra Sverige.

Framför mig ligger "M:s Vägvisare" från 1957 och där kan man se vilka större vägar som har beläggning eller inte.  Hela Riksettan från Hälsingborg(!) till Stockholm är belagd.  Likaså riksväg 13 till Axmartavlan där det kommer en lång grussträcka upp till söder om Söderhamn.  Dagens E22, dvs f.d E66 f.d Riksväg 15 f.d Riksväg 4 är belagd i Skåne och Blekinge men saknar på långa sträckor beläggning längs med Smålandskusten.  Denna sträcka har jag för mig blev dock helt och hållet ombyggd och nydragen i slutet av 50-talet början av 60-talet.

Rikstvåan, dvs dagens E6 har beläggning upp till Dingle där det förekommer några grusträckor.  Likaså en bit söder om Strömstad.

Rent generellt kan man säga att den tidens större huvudvägar var belagda söder om en linje Gävle - Örebro - Göteborg.  E45, dåtidens riksväg 7 var grusväg mellan Lilal Edet - Trollhättan och E20, dåtidens riksväg 6 var grusväg på sträckor norr om Alingsås och förbi Vara.  Likaså var dagens R40, dåtidens riksväg 5 grusväg mellan Ulricehamn - länsgränsen P / F samt som tidigare nämnt om riksväg 4.

/B

David M

Det låter rätt rimligt det du beskriver. Redan på 1930-talet hade AK-arbeten gjort att större delen av vägen längs Blekingekusten redan var belagd med gatstenar och i Skåne med betong. I Småland var det däremot en annan femma som sagt, men jag kan nog nästan svära på att riksfyran belades redan innan den nya vägen mellan Oskarshamn och Västervik blev klar under tidigt 1960-tal. Den nya vägen mellan Oskarshamn och Västervik drogs rätt igenom ett bergigt och obefolkat landskap nära kusten i etapper. Sist blev vägen mellan  Botorpsström och Blankaholm klar 1966. Denna milslånga sträcka innebar att man sparade en mil på att inte åka långt västerut in igenom Hjorted så det var helt klar en stor vinst för trafiken. En sträcka som inte blev av men som hade inneburit besparing av körning på ca en mil var att dra riksvägen mellan Almvik - Gladhammarskorsningen där rv33 från Vimmerby stöter till. Som E22 och riksvägarna alltid har gått där så tvingas man åka i en lång båge österut mot Västervik och sedan har man ändå över en halvmil från riksvägen för att köra in till Västerviks centrum. Västervikspolitikerna har alltid varit emot en sådan lösning eftersom  man fruktat att all trafik och näringsliv skulle gått staden förbi. Med dagens miljödebatt kanske man skulle fokusera på hur mycket miljön skulle tjäna på att de långväga landsvägstransporterna mellan sydöstra Sverige och Stockholm får en uppenbar vägförkortning.



Tidningen Riksettan K-märkte vägen mellan Oskarshamn - Ishult - Hjorted - Västervik och jag kan bara hålla med om att det är helt klart en av de vackraste landsvägarna i hela Sverige. Sedan kriget är den välförsedd med parkeringsfickor för att fylla på träkol till gengasaggregatet och som omtänksamma vägverksmän efterhand asfalterat så vägen är helt klart lämpat för fotografer. Synd att man inte annonserade om denna "scenic route" för turister redan för tio år sedan medan macken i Ishult och ICA i Krokstorp ännu fanns kvar, idag finns inte en enda form av service kvar längs med vägen.

Bengt Jönsson

Citat från: David M skrivet 23 augusti 2007, 20:38:26 PM
Det låter rätt rimligt det du beskriver. Redan på 1930-talet hade AK-arbeten gjort att större delen av vägen längs Blekingekusten redan var belagd med gatstenar och i Skåne med betong. I Småland var det däremot en annan femma som sagt, men jag kan nog nästan svära på att riksfyran belades redan innan den nya vägen mellan Oskarshamn och Västervik blev klar under tidigt 1960-tal. Den nya vägen mellan Oskarshamn och Västervik drogs rätt igenom ett bergigt och obefolkat landskap nära kusten i etapper. Sist blev vägen mellan  Botorpsström och Blankaholm klar 1966. Denna milslånga sträcka innebar att man sparade en mil på att inte åka långt västerut in igenom Hjorted så det var helt klar en stor vinst för trafiken. En sträcka som inte blev av men som hade inneburit besparing av körning på ca en mil var att dra riksvägen mellan Almvik - Gladhammarskorsningen där rv33 från Vimmerby stöter till. Som E22 och riksvägarna alltid har gått där så tvingas man åka i en lång båge österut mot Västervik och sedan har man ändå över en halvmil från riksvägen för att köra in till Västerviks centrum. Västervikspolitikerna har alltid varit emot en sådan lösning eftersom  man fruktat att all trafik och näringsliv skulle gått staden förbi. Med dagens miljödebatt kanske man skulle fokusera på hur mycket miljön skulle tjäna på att de långväga landsvägstransporterna mellan sydöstra Sverige och Stockholm får en uppenbar vägförkortning.



Tidningen Riksettan K-märkte vägen mellan Oskarshamn - Ishult - Hjorted - Västervik och jag kan bara hålla med om att det är helt klart en av de vackraste landsvägarna i hela Sverige. Sedan kriget är den välförsedd med parkeringsfickor för att fylla på träkol till gengasaggregatet och som omtänksamma vägverksmän efterhand asfalterat så vägen är helt klart lämpat för fotografer. Synd att man inte annonserade om denna "scenic route" för turister redan för tio år sedan medan macken i Ishult och ICA i Krokstorp ännu fanns kvar, idag finns inte en enda form av service kvar längs med vägen.


I "M:s Vägvisare" från 1957 är sträckan på Riksväg 4 "streckad" och utmärkt som "under byggnad" på delen mellan Nygård (norr om Oskarshamn) och ca 5km syd Gladhammar.

Men, gick aldrig gamla "riksfyran" genom Ankarsrum?  När jag sitter och tittar på kartan tycker jag att det verkar vara det naturligaste.

/B

David M

Nix, riksfyran gjorde en sväng österut från Hjorted mot Botorpsströmmen. Trafiken gick sedan på en damm över vattendraget (kolla på Eniros hemsida så ser du att den fortfarande finns kvar). Orsaken till detta var att innan vägen längs med Mjösjön upp till Falsterbo (som alltså även finns i Småland) och Botorp byggdes åkte man båt hela vägen, vilken sedan drogs med timmerstockar till Stora Flugen längre ned i vattendragets kedja varifrån man sedan paddlade vidare med till Sundsholm (där Ellen Key föddes), så vägen är inte mer än ca 100 år gammal i samband med att hela vattensystemet reglerades. Vägen fortsatte sedan norrut ungefär i samma sträckning som dagens E22 fast igenom Lunds by, där ett gästgiveri med gamla skjutstavlor fortfarande finns kvar. På tavlorna står det angivet avståndet till Sundsholm (där man alltså tog båten), Ankarsrum, Västervik m.fl. platser. Ankarsrum var på den här tiden inget reellt alternativ till den här vägen, inte bara för att landvägen tog längre tid utan för att Ankarsrum var rätt isolerat samhälle innan smalspåret byggdes så det var ingen fördel att åka därigenom. När kommunikationerna sedan förbättrades och vägarna byggdes ut körde man på som man alltid hade gjort så jag kan tänka mig det var därför som vägen kom att bli skyltad riksfyran trots att Ankarsrum vid den här tiden borde ha varit ett likvärdigt alternativ.

Undra månne om det är många skånska nybyggare som härjat i denna del av Småland med tanke på alla Skåne-relaterade namn som finns där (Lund, Falsterbo, Skåne m.fl. namn)?

Bengt Jönsson

Ok, dagens väg 33 Vimmerby - Gladhammar, som f.öv. väl är tänkt att bli en del av R40 är ju en relativt ny skapelse och den går ju förbi Ankarsrum.

I Caltex bilkarta från 1963 går denna väg 33 i en nordligare och krokigare sträckning förbi Brotorp och ansluter till Riksväg 15 vid Hjortekrog.

/B

David M

Väg 33 från Vimmerby var tidigare en riktigt urusel väg. Det måste ha varit en sann fröjd när den nuvarande 13-metersbreda vägen över Ankarsrum byggdes för var och en som ofta körde över Blackstad. Tyvärr är den nya riksvägen numera försedd med vägkameror  >:(

Överlag är vägarna runtom Västervik otroligt mycket bättre jämfört med bara några decennier sedan. Det är bara riksväg 35 mellan Överum och Åtvid på väg mot Linköping där det är ett helsike att låta två bussar mötas på  :P

Bengt Jönsson

Men om nu riksväg 4 längs smålandskusten var riktigt usel med grusvägssträckor, smalt och krokigt etc. på 50-talet
Verkebäcksbron blev ju byggd i mitten av 50-talet och det måste varit en mycket skiftande standard innan resten av vägen blev moderniserad med nyare, rakare och belagda sträckor.
Typ som en motorvägsbro mitt ute i "ingenting" med smala krokiga grusvägsuppfarter..  ;D

/B

David M

Fullt så illa var det inte. Vägen var belagd till Västervik när Verkebäcksbron stod klar, troligtvis ända så långt som hela vägen till Gamleby vars nuvarande förbifart man började bygga på ungefär samtidigt som bron vid Verkebäck öppnades.  Och längre än till Västervik eller Gamleby skulle inte de flesta som kom söderifrån på gamla riskfyran så det hade varit helt onödigt att fortsätta asfaltera ännu längre. Men visst, det var isolerade asfaltssträckor ett tag runtom Västervik innan hela kustvägen asfalterats. Men staden har alltid legat väldans isolerat för landkommunikationsmedel som bilar och tåg likt en blindtarm och återvändsgränd så i det perspektivet är det inte särskilt förvånande egentligen.


Synd att ångbåtstrafiken på östkusten inte moderniserades efterhand. Hade varit spännande om de hade hållit igång en svensk motsvarighet till Hurtigruten längs Smålands kust. Att sjöfarten var viktigare än hästskjutsar i dessa trakter visas om inget annat i att det som sagt bara funnits en enda infartsväg till Västervik (bortsett från vägen över Gränsö som alltid varit liten och obetydlig) och att ingen infartsväg byggdes söderifrån Hörtingerumskurvan mot staden utan har alltid gått i en omväg norrut. Man skulle anlända till Västervik i båt och inget annat, det var snabbare förr i tiden innan biltrafikens genombrott. Jag tror en stor del av förklaringen i riksfyrans urusla skick ligger här i att sjötrafiken spelade en större roll än landvägarna långt in på 1900-talet i dessa trakter.